Ja, det gör jag, men jag vet att jag inte borde

Jag såg det komma en mil bort.
Jag vet inte varför jag stannade länge nog för att faktiskt se det hända.

Du fångade min blick, tog min hand, och stal mitt hjärta.
Du lovade mig att du aldrig skulle lämna mig.
Här är jag nu, utan hjärta, ingen vän, och tårar rinnande nerför min kind.
Oavsett hur mycket jag gråter, hur högt jag skriker, hur ont det gör inuti, kommer du aldrig att förstå.
De söta små saker jag minns dig göra eller säga som då fick mig att le, får mig nu att vilja falla ner och gråta.
Du sa att du aldrig tyckt om att se mig gråta, men vad jag aldrig kommer att förstå är hur du var den som fick mig att gråta.

Jag önskar att han bara kunde se hur mycket han betyder för mig och hur ont det gör att se honom gå. Jag ler en hel del eftersom jag inte vill att folk ska se hur trasigt jag är inuti, men ibland önskar jag att någon kunde se igenom mig och rädda mig från mitt lidande.

Jag kan inte förstå att jag faktiskt grät över dig, du krossade mitt hjärta i en miljon små små bitar och nu kan ingen fixa det eftersom jag inte kan komma över dig.
Jag älskar dig och jag kan inte sluta tänka på dig.
Jag vill ha dig tillbaka fast än att du krossade mitt hjärta.
Ska jag riskerar att få det krossat igen?

Någon frågade mig om jag fortfarande älskade dig. Jag gick bort och slöt ögonen och viskade "ja, det gör jag, men jag vet att jag inte borde." Hur kan man älska någon som hade sönder hjärtat i bitar, som lappar ihop bitarna, och sedan sliter upp dem igen?
Jag vet inte, men på något sätt så gör jag det.